Min egen boss

Man lär sig lite varje år. Om sig själv.
Och så gör man lite fel. Det hör till.

Nu ser jag att jag tog det för långt. Jag körde i för hög hastighet alldeles för länge. Inte bara med risk för hälsan, men jag hann ju inte se mig omkring. Missade avfarterna. 

Valde genom att inte välja.

Känslan efteråt var som att min bil hade voltat av vägen. Kört rakt genom räcket och ner för en slänt. Jag hade kastats ut genom rutan och satt nu på gräset. Bilen ligger en bit bort, med hjulen i luften. Jag tror att jag är oskadd, men jag är yr och tilltufsad. Och rädd.

Vilsen och mitt ute i ingenstans.

Jag ville så gärna göra karriär. Vara den där tjejen som lyckades i den kantiga manliga miljön, med vassa armbågar. Jag trodde rätt länge att jag skulle lyckas. Att jag bara behövde jobba lite hårdare. Jag ville vara speciell och ha den där vibben av cool busy working girl. En katt bland hermelinerna. 

Men det skulle ju aldrig hända, för det där är inte jag. 

Den här stora organisationen. Jag blev aldrig riktigt bra på den. Läste böcker om argumentationsteknik och om att identifiera olika sorters härskartekniker, hade ångest över obligatoriska kurser i presentationsteknik (som jag ju inte ville gå på), och sökte mig mer och mer från tekniken och närmare luddiga roller som saknade både mandat och rollbeskrivning. Helt utan ramar.

Det fanns så många tecken där. Och jag försvann inne i det stora huset. Det stämde inte. Jag var inte riktigt rätt för dem. De var inte längre rätt för mig. Jag blev en blek kopia av den högpresterande duktiga flickan jag en gång varit.

Bra kan man tycka. Men det fanns inget annat kvar av mig längre heller. Glöden var borta. Jag tillät den inte, och den hade ändå inte tänkt vara med. Jag började tvivla på om jag egentligen kunde någonting? Ingen annan visste längre vad jag gick för, och själv jag sa ingenting. Jag ville bara få kliva ur rampljuset. Jag hittade inte rätt. 

När jag slutligen tog mitt beslut, och kom igenom det mörka jobbiga av att inte veta vad jag ville göra. Eller hur jag skulle göra. Det var då jag landade i det som verkligen var jag – och då blev hela mitt fokus 50 gånger bättre. Både med konsten men också med sökandet efter ett nytt jobb. Rätt jobb för mig.

Jag har nog inte tagit något sånt här beslut förr. Jag har hela tiden strävat efter att andra skall ta mina jobbiga beslut åt mig. Jag var länge rätt upptagen med fråga andra vad jag skulle göra, och höll alla dörrar öppna åt alla håll av rädsla att missa… allt.

Jag hade ingen erfarenhet av att lyssna på mig själv.
Hade inte självförtroendet och respekten att lyssna på mig.

När jag målar är det inte alls så, då finns där en helt annan respekt och självklarhet. Det är bara jag som är jag. Även om det finns tusentals andra konstnärer som kan äta mig till frukost där ute så kan jag nu inse att mitt uttryck är mitt eget, och min person är kryddan som ingen annan har.

Det är här jag skall vara.