Jag är på lång sikt.

I slutet av sommaren tänkte jag bara en tanke; Jag inte fri längre.

Hela min kropp och själ ropade nejnejnej… det var ju inte den här vägen vi skulle gå tillsammans. Jag var faktiskt inte alls klar med det här att vara min egen. Att styra vad som skulle göras och när. 

Men det var så många faktorer som spelade in i mitt beslut att jobba för någon annan. Det handlar inte alls bara om mig. Och det handlar inte heller om var jag jobbar. Det har inte att göra med hur fina alla är, eller hur roligt och viktigt arbete vi gör ihop. Det kommer fortfarande krävas saker av mig, och jag kommer att vilja prestera. Lägga tiden där den behövs.

Det handlar om att få allt att funka.
Få ihop allt. För mig och mina kära. Viktiga grejor.

Varje gång jag går in i något nytt, så vet jag att det kommer en storm. Och jag blir rädd.
Rädd för att missa, rädd för att vara fel ute, rädd för att brinna…

Nu är det 6 veckor sedan jag skiftade från att vara drottning över min egen tid, till att inte längre ha Någon. Tid. Alls.
Kämpar med lugnet och balansen. Återhämtning och reflektion.

Mitt måleri lugnar mig, får mig att söka inspiration, gå ut utomhus och att vara kreativ. Utan det är jag vilsen. Hösten behöver därför ägnas extra mycket till återhämtning och skapande för att jämna ut oddsen, för att vara här på lång sikt.

En frihetstörstande själ. Som inte vill bli bunden. Den är jag.
Jag är fortfarande mitt i processen. Mitt i stormens öga. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men inte att det skulle kännas så svårt och ta lång tid.

Jag säger inte att det är fel.
Bara att det är tufft.

Just nu.