Ny på jobbet.

Ibland får jag frågan om jag målar varje dag? Om jag har rutiner och så där. Jag svarar ärligt att jag inte gör det. Jag målar i omgångar och då brukar det bli rätt mycket, men inte varje dag. 

Och med samma gång jag svarar nej på frågan, så känner jag ett behov av att ändra på det där. För varför målar jag egentligen inte varje dag? Jag tycker ju om det. Och eftersom jag nu är konstnär på heltid så har jag ju alla möjligheter. Måla varje dag. Närvaro varje dag.

Det är nog ordet rutin som varit likställt med ordning, kontroll och förutsägbarhet för mig. Tråkigt.

För mig är det ett behov att skapa. Det betyder frihet. Och när jag är som mest fri och full med energi så tycker åtminstone jag att mina bästa tavlor kommer till. Så jag har jag grottat lite i det där med rutiner som en väg framåt. Trots min aviga inställning. Och frihetstörst.

Det visar sig att för mig handlar allt om att skapa en skön energi och än viktigare - ett fysiskt utrymme för att kunna måla. Ibland är det helt enkelt för trångt i studion…

Som nu när jag målar inför en utställning, samtidigt som jag gör beställningar och försöker sortera in alla lådor och paket med småtavlor efter påskmarknaden i helgen. 

Inte konstigt att jag hellre sätter mig vid datorn.

Jag tänker att om jag lyckas skapa utrymme, tid och fysisk plats, så kommer jag också att fånga energin och på så sätt kunna måla varje dag. Kanske bara något litet. Det är ok.

Rutiner alltså - inte dumt. 

För vad är det som driver mig? Det är närvaron i målandet, det som fortfarande läker mig och grundar mig. Så att jag inte hasplar iväg. Eller när jag hittar den där inramningen på nästa utställning. Vad den skall handla om. Vad jag vill förmedla. Då känner jag mig kreativ bortom ord. Det surrar och viskar nya tankar.

Så levande.

Så min rutin just nu är: börja alla dagar med kaffe och planering. Alla dagar behöver inte se likadana ut, men de måste innehålla någon form av utrymme för närvaro. Skapande.

Tänk att det här är mitt jobb nu.