Tankar om november.

Vi har lämnat sommarhalvåret bakom oss. Smaka på det. Det känns så definitivt när man delar upp året i två lika delar; ett ljust och ett mörkt. Och att vi nu har passerat gränsen och går mot vinter.

Vintertid.

Kanske inte så konstigt att man hör många som inte gillar November då. För det ÄR en mörk månad. Det tar mig alltid mer än en dag att ställa om till vintertid. En ynka timme, hur kan den påverka mig i över en vecka? Jag blickar ut genom fönstret vid fyra och konstaterar att det börjar skymma. Övergången mellan ljust till mörkt.

Är det själva förändringen vi upplever som jobbig?

Vi är egentligen inte gjorda för att bara tända lampan och fortsätta i samma tempo. Vi har visserligen gjort det i över 100 år så på sätt och vis har det blivit ett sätt att leva. Vi tänker att vi outsmartat evolutionen och blivit bättre versioner av oss själva. Knäckt koden… Men jag undrar om det inte är tvärtom. Att vi lurar oss själva lite när vi försöker köra samma tempo året om.

Jag är inte helt otippat en höst-fantast. Tycker om övergången och att hösten saktar ner mig. Så att jag kan ta skydd i mörkret. Passar på att återhämta och vila lite extra. Försöker lyssna på kroppen och energin istället för att kämpa emot. Jag vill leva mer i säsong. Stanna upp och känna efter. Inte gasa jämt. Förvalta det som redan finns. Gå ut i vinden och titta på himlen. Inte ha så bråttom med att värdera om det är bra eller dåligt. Det är bara väder. Kanske behöver jag vara lite mjukare mot mig själv just nu.

November är ett mellanrum.
Mellan höstlöv och julbelysning.
Jag omfamnar mörkret.

För jag vet att snart kommer ljuset tillbaka. Vintersolståndet sker 21 december och efter det blir det ljusare igen. Våren kommer tillbaka varje år, och hösten är ett sätt att förbereda oss för det.

Jag tror det är samma med all sorts förändring också i livet och inte minst i arbetslivet. Man är otålig och vill att det skall ske nu. Men det tar tid. Att ändra sina hjulspår och rutiner tar tid.

Vi går in, tänder ljus eller en brasa. Går i stickade tröjor och lusestrumpor. Omfamnar vintertiden. Badar kallt. Badar bastu. Saktar ner. Tar hand om det som skall komma sen. För det kommer nytt, och nya tankar får ta plats. Om vi låter det få paus.

Låt det långsamt puttra.
Och andas lite.