Jag vill inte skynda på mig just nu. Det är något som kokar långkok. Liksom puttrar. Allt jag vet är att jag lutar åt ett håll. Åt det som får mina ögon att gnistra. Som får min själ att sjunga.

Jag längtar efter att bli mer yrkesmässig med konsten. Jobba på uppdrag. Ta upp lite mer plats. Inte bara stå och vänta och hoppas. Det har aldrig varit min natur. Åh, jag har inte orden ännu. Jag vet bara att de kommer snart. Och då kommer det landa mer. Men just nu får jag lyssna på magen. Och hjärtat.

Förutom längtan finns även en instinkt. Efter fyra års nybörjande i en bransch jag aldrig trodde var möjlig står jag kvar. Stolt och glad och lite trött. Med ett sug efter att sammanfatta. Men också - och framförallt detta - en instinkt av att vilja slå ner pålarna lite djupare i leran. I min yrkesroll. I min plats. Jag vill bli mer gedigen. Mer av allt. Inte så ängslig. Lämna oron. Min och andras.

Jag skriver listor. Testar dem mot andra. Kastar upp bollar. Blickar framåt. Känner mig stark och självsäker ena dagen. Rädd och liten nästa dag… Skriver hastigt små lappar med VILL och BRINN och HOPP och lägger i en liten låda. Den skall öppnas längre fram. Och jag vill berätta allt genast, men det jag sa igår stämmer inte riktigt med hur det känns idag.

Om jag målar mig ur det? Nej är du galen. Kreativiteten har tagit semester medan jag håller på med den här arbets-existensiella aktiviteten. Allt är uppe i luften, allt är möjligt och jag njuter av det.

Inte skynda på.