Jag ser det sakta skifta.

När jag får frågan om jag lever på konsten, svarar jag oftast ja - och sen i samma andetag lite urskuldande lägger jag till att jag också gör hemsidor för att boosta min inkomst osv…

Tills för inte så längesedan såg jag mitt webb-arbete som en ekonomisk nödvändighet. För att kunna fokusera på konsten och inte lägga sådan press på artisteriet. Dels för att jag inte har sett dem synka ihop med konsten och dels för att jag helt ärligt har känt det som lite av ett nederlag att inte kunna leva på det jag bestämt mig för att göra. Att det skulle signalera att jag inte är lyckad nog… Att jag inte kunnat släppa mitt tidigare arbetsliv. 

Men det jag sakta ser skifta för mig, nu när jag drivit båda delar av min business skilda under drygt 3 år, är att jag tack vare detta kunnat fortsätta flyga som egenföretagare utan annan inkomst. Genom pandemier och oroliga tider i världen, följt av diverse ekonomiska svängningar.

Jag tror också att det är smart att vara inställd på att det alltid kommer att finnas något nytt att anpassa sig till. Därför vill jag än mer att dessa två ben i min business skall få arbeta lite mer i symbios. Att jag inte skall ha webbtjänsterna som ett tidsbestämt undantag, utan istället bejaka de två, och hitta ett uttryck för att de skall kunna verka tillsammans.

Därför har jag bett min goda vän om hjälp för att sätta ihop min grafiska profil, förtydliga det som redan finns och finslipa på det som behöver bli tydligare. Jag känner mig pepp och full av energi över vad som plötsligt känns möjligt.

Om du är göteborgare har du säkert hört låten ’på legenders axlar’. Jag översvämmas direkt av alla känslor : stolthet, saknad, sorg, glädje, nostalgi. För att det är min stad. Och jag har levt här hela mitt liv. Med spårvagnar och hållplatser och andra platser som har haft betydelse. Jag tänker att det är dags att göra en utställning om detta. Jag är den jag är tack vare de platser jag varit på. Människor jag mött. Det är dags att binda ihop arv med framtid. 

I vår har jag börjat arbeta med en ny färgskala i måleriet. Dessutom har det vuxit fram nya utmaningar som självporträtt. Det känns både utlämnande och spännande. Som det alltid gör i ett utvecklingssteg. 

Och jag är så glad att jag får fortsätta utvecklas. Att det finns tid och lust.
Och utrymme.