Rostigt och kvarlämnat.

Min fascination över gamla industribyggnader. Sådana som tagits ur bruk. Utrymts och lämnats kvar. Där taket rasat in och endast stålbalkarna står nakna mot himlen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag dras till. Jag bara tycker om det skavda, att det finns en historia. Ett arv. Från en annan tid. Göteborg - en industristad. Jag - dotter från en arbetarfamilj. Född in i ett industriellt kapitel av samhällets historia.

Vissa menar att vi lämnat den industriella revolutionen bakom oss för länge sen, och gått vidare in i digitala, sociala och informationsrevolutioner som följt efter varandra. Där vi istället för att tänka på arbetet som överlevnad, nu snarare letar efter platser där vi kan göra god nytta, hitta vårt varför, få största möjliga quality of life.

Evolution. Utveckling.
Från och med då. Till och med nu.

Jag vill mena att vi fortfarande har ena foten kvar i industrialiseringen. Med stämpelklockor och tidsredovisning, rapportering och uppföljning, betyg på kreativa ämnen i skolan… Vi vill mäta och jämföra, vem är för kort och vem är för tjock, placera i fack och skriva avvikelser. Sånt man hävdar är viktigt för att vara lönsam, effektiv, föra utvecklingen framåt…

Men stämmer det verkligen? Eller är det vårt industriella arv som fortfarande har oss i greppet? Där vi kör på som vi brukar, fast med vissa modifieringar och nya ord. Vi tycker ditt och datt och har starka åsikter om vad som är rätt och vad som är fel. Vilket som är det bästa sättet...

Visste du att i början av den industriella revolutionen så fanns det mängder av yrkesstolta smeder, skräddare, snickare och allehanda hantverkare… som gick in i fabrikerna och började jobba på ett nytt sätt. Och som där någonstans på vägen tappade glädjen till sitt yrke. De var nu bara en arbetare i mängden som skötte en maskin. Inget var unikt. Men väldigt effektivt.

Och jag tror att vi nu står på strandkanten och har detta som vårt arv. Som vi litegrann behöver göra upp med. Vad vi vill behålla och vad vi vill utveckla vidare.

Att vara en del av en värld som litar på andra. Där vi uppmuntrar egna initiativ och anlitar någon som kan göra det där som vi inte kan eller vill göra själv. Där vi vågar släppa kontrollen och öppna för nyfikna tankar och idéer. Där vi byter trygghet och rädsla över att inte räcka till - till att falla fritt, och hitta en ny plats att stå på. En shoreline som man säger i engelskan.

Och det kanske är såhär… att min vurm för gammal betong och stål som rostat, kanske faktiskt handlar om att jag hyllar förändringen. Transformationen. Glädjen över att den gamla industrilokalen nu används till konsthall eller mikrobryggeri.

Att den fått ett nytt kapitel.