En kollektion.

”Jag skapade livslinjerna under sommaren. När min familj och jag nyfiket och på sätt och vis gick in i en ny fas i livet. Den med en tonåring och den där vi sålde segelbåten och spenderade större delen av vår sommar i nya huset på ön. 

Med naturen och havet helt nära och med den nya upplevelsen att åka från ett hus med pick och pack och tillfälligt flytta in i ett annat. Att leva på de små ytorna och vara på samma plats. Kunna vara närvarande och hinna prata. Att fogas samman.

Det fick mig att reflektera på vår väg och hur den sett ut så här långt. Hur några faser varit som djupa fåror. Så tydliga, självklara och utan att tänka. Jobb, skola, karriärer och aktiviteter. Och hur andra varit med trevande och nyfikna. där man upptäcker små små stigar. Nya och spännande, men utan alla svar.”

Detta ville jag berätta om. På mitt sätt. 

Det kändes viktigt att inte stressa fram den här berättelsen. Att leva nära konstverken under en längre period. Att lära känna. Inte ha så bråttom. Se styrkor och sköra partier. Välja att behålla det som känns på riktigt. Låta det synas… Men vänta in rätt tillfälle att visa upp.

Jag har saknat det här sättet att arbeta. Att sakta arbeta fram en kollektion. Tålmodigt, sårbart och reflekterande. Långt ifrån perfekt. Och med ett tema. Det som blev tydligt under det gångna året var att vi var många som tvingats arbeta i kortare cykler. Satsa på säkrare kort. Inte ta så stora risker. Finnas till för alla. Och för ingen.

Men jag vill stanna upp lite och uppskatta nuet. Reflektera över vägar, stigar och olika val vi gjort så här långt. Njuter av en ny fas i livet. Just nu gör vi det här. Det är inte perfekt. Inte heller för evigt. Bara nu.