Att hålla sig tillbaka.

Förra veckan spenderade jag tre dagar på Villa Strömsfors, i sällskap av 20 fantastiska och kreativa kvinnor. Ett slags magiskt systerskap som bildades redan under den första lunchen. Vi utbytte berättelser, erfarenheter och förtroenden. Det gick fort att forma en trygghet och en sårbarhet. Att inte vara ensam och stark och den som vet hur man gör. Att få lov att sänka axlarna. Ställa frågor. Vara bland andra som också tvivlar ibland. Jag kunde känna min gråt ligga nära. Som att den signalerade att det är något viktigt med det här du gör nu.

Under dessa tre dagar gick jag även och funderade på vad jag ville skriva i mitt brev till mig själv. En uppgift vi fick, med tankar om vad man vill åstadkomma under det kommande året? Jag ville ta i från tårna, men hade också en önskan att nå mina mål. Ganska snabbt tänkte jag därför på sånt jag skulle kunna göra nästa vecka. Jag använde också luddiga formuleringar som att ’sikta på…’ och ’sträva efter’.

Jag hade glömt hur det känns att ta i från tårna.

Det här med målsättningarna kändes som en stor uppgift som jag tog på allvar och jag gick omkring med kortet länge i min anteckningsbok. Ville inte skriva vad som helst. Det skulle stå viktiga ord i kortet till mig själv. För att det vi tänker om oss själva kan också bli.

När vi sen på sista dagen gick en runda runt bordet för att berätta vad vi tar med oss hem… så berättade jag att jag börjat försöka svara på frågan om jag håller mig själv tillbaka? Rösten brast för mig och jag blev så där himlastormande sorgsen när det stod tydligt för mig att det är ja på den frågan. Att jag har backat tillbaka i en lite halvdeppig position, där jag håller mig tillbaka för att inte bli besviken. För att jag är rädd. För att jag inte kan hitta mitt självförtroende och kanske lite för att jag tappat tron på mig själv. Och jag var ledsen… över att jag blev så ledsen.

Det är som att det handlar om kontroll. Att antingen ha makt över sin situation - eller att känna sig helt maktlös?

Jag minns när pandemin bröt ut under 2020 och hur jag i januari samma år hade formulerat tydliga, högt satta och mätbara mål. Som jag brukar göra. Jag behövde bara utföra mina nedbrutna aktiviteter, så skulle allt gå bra. Som det gjort förra året. Och året innan dess.

Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna uppfylla mina mål. För vi var alla tvungna att sluta med det vi gjorde och ställa in. Allt. Jag satt och tittade på min späckade halvårsplan och såg att det där kommer inte att funka längre. Och under månaderna som passerade gick det inte heller att göra en ny plan. För vi visste inte hur länge vi skulle hänga där i limbon… Efter ytterligare några månader började jag anpassa mig och min verksamhet till den nya situationen. Mina utställningar ställdes in och inga nya bokades på. Vi slutade boka in saker och allt socialt låg i malpåse. Vi anpassade oss vidare genom livet.

När jag hade en utställning hos en konstförening eller i en egenhyrd utställningslokal (bokat sen länge) fick jag arbeta med mig själv då besöken var få och spridda. Jag försökte hålla huvudet högt och ge skäliga förklaringar till sviktande intresse och försäljningar. Jag anpassade mig vidare och gjorde färre och lägre glada utrop. I min ateljé hade jag dörren öppen så där lagom. Jag lät mina arbetsdagar hända mig. Slutade göra långa planer som jag inte kunde styra över ändå. Försökte mig på några mindre målsättningar och genomförde dem halvhjärtat. Snabb till att dra ner förväntningarna så att jag kunde stå där och säga att det ändå inte var så viktigt. Bara kul att vara med osv.

Det var nånstans här… jag tappade min riktning. Min röst. Jag blev duktig på att arbeta kortsiktigt. Göra nya saker, vända mig åt ett nytt håll och ta nya tag. Ramla ihop, resa mig och borsta av mig… blev min nya superkraft. Som jag bekräftade mig själv med. Å vad duktig jag är som alltid reser mig upp. Hej och hå. Och andra klappade mig på axeln och sa att flexibel är grejen.

I takt med att jag inte lät mitt arbete vara viktigt, så blev jag själv som person inte heller särskilt viktig. Jag lät tiden gå. Jag hörde någon som sa i en podd, att om du slutar skicka nyhetsbrev, skriva på sociala medier osv… så kommer du att bli saknad när du slutar med det. Förutsatt att du gör bra saker.

Jag kände att om jag tystnade så blev det tyst. Punkt.
Jag var rädd att jag inte skulle bli saknad.

Så jag gjorde mig mindre. Lät mitt arbete vara litet. Inte ta plats.

Och här vaknade jag nu upp. Den där dagen i Villan. Och insåg att jag inte vill vara liten längre. Inte hålla mig tillbaka. Och jag behöver lite hjälp. Och jag kommer att ta hjälp för att göra det.

Så… tack för ordet.
Om någon av er som läser det här vill spegla eller reflektera vidare så är det välkommet.
Glöm bara inte att det här är sårbart. För många av oss som har hjärtat på utsidan.